Snapphaneland är ett lajv som utspelar sig 1677 i området Göinge i norra Skåne, under det så kallade Skånska kriget mellan Sverige och Danmark (i union med Norge). Krigsförklaringen kom 1675 från Danmark, som ville ta tillbaka de områden öster om Öresund som landet förlorat i och med freden i Roskilde, och kriget pågick sedan fram till 1679. Förutom de svenska och danska arméerna var de danska friskyttekompanierna och de så kallade snapphanarna – som förde ett slags sabotage- och partisankrig i framförallt norra Skåne och Blekinge – viktiga aktörer. 

Norra Skåne 1677

Vid Freden i Roskilde 1658 (ungefär 20 år innan lajvet utspelar sig), blev områdena Skåne, Blekinge och Halland svenska, efter att ha varit danska så länge som Danmark funnits. Särskilt Skåne var ett rikt landskap, som nu kunde leverera säd och kött norrut till Sverige – och alla tre områdena utgjorde nu en bekväm buffertzon där man, utan att riskera att arvejorden skulle plundras och skövlas, kunde kriga med Danmark vid behov. Lika nöjda som Sverige var över detta, lika missnöjda var Danmark, som förlorat stora delar av sitt land och sin säkerhet, nu när Öresund, farvägen mellan Östersjön och världen, inte längre var danskt på båda sidor. 

Under 1600-talet var Sverige i krig nästan hela tiden, oftast mot Danmark eller Ryssland, och soldaterna skrevs till stor del ut från bondebefolkningen som då utgjorde över 90% av Sveriges befolkning. Skattetrycket och utskrivingssiffrorna var höga, för att kunna finansiera ständiga krig, och särskilt tungt upplevdes det i norra Skåne – som gått från att ha varit ett område i utkanten av Danmark där skattmasen sällan ville vistas, till att vara ett område på vägen ner mot de viktiga, nu svenska städerna, Malmö, Lund, Kristianstad och Landskrona.

Att skånska söner nu skulle skickas till krig på andra sidan Östersjön för att dö för ett nytt fosterland var inte populärt. Gårdar tvingades ta emot och inhysa legoknektar och svenska ryttare (och ibland deras familjer) som placerades i Skåne till Sveriges försvar och som, förutom att de var dyra att avlöna och försörja, också gjorde sig skyldiga till misshandel, våldtäkter och rån. Dessutom led flera områden i norra Skåne fortfarande efter de tidigare krigen under 1600-talet, då både svenska och danska armén plundrat de gårdar de kommit åt. De flesta nordskåningar var fattiga och bittra.

Snapphanar

En snapphane var ett skällsord för rövare, upprorsman eller fredlös. Det var också en benämning på de danska guerrilla-trupper som genom att gömma sig i skogarna i främst norra Skåne, kunde sabotera för svenskarna och hugga dem i ryggen. De bestod delvis av danska friskyttekompanier, förband bestående av frivilligt stridande skånska bönder som fick lön från Danmark men även av mindre och sämre organiserade grupper av motståndsmän som även de ville slåss mot de svenska trupperna. Snapphanarna slogs, förstörde, fördröjde och stal – mest berömd är Loshultskuppen sommaren 1676, då snapphanar (lokala bönder och danska ryttare) lyckades stjäla en enorm del av Sveriges krigskassa när den transporterades norrut, för att skydda den från den danska armén. Majoriteten av dessa pengar har aldrig återfunnits.

Att snapphanarna blev så viktiga under Skånska kriget berodde till stor del på att kriget blev så långdraget, och att de svenska trupperna var för få för att bevaka alla områden de egentligen hade behövt bevaka. Ju längre Skånska kriget pågick, desto mer blandad blev gruppen som av andra kallades snapphanar – frihetskämpande eller patriotiska soldater och bondesöner blandades med kriminella som såg sin chans att plundra både militär och bondgårdar, desertörer och bönder som vräkts från gårdar och inte hade någon annanstans att ta vägen. I början av kriget sågs snapphanarna av många i norra Skåne som patrioter och frihetskämpar – i slutet och efter kriget var de bara ytterligare en grupp som plundrade och stal, precis som svenskarna hade gjort. 

Edkrävartåget

När krigsförklaringen kom mellan Danmark och Sverige 1675 skrev de skånska bönderna i norra Skåne till danske kung Christan V och förklarade sig lojala till honom, och lokala inflytelserika bönder försökte mana till uppror. Svenska kungen Karl IX svarade med att först skicka ut hot, och därefter löften om skydd och belöning till de som istället gick över till svensk sida. När inget av det hjälpte, skickades det som senare kom att kallas Edkrävartåget ut. 

Under våren 1677 började den svenska friherren och riksrådet Johan Gyllenstierna resa runt i Skåne och Blekinge för att få bönderna att svära trohet till den svenska kronan. De tvingades skriva under en trohetsförsäkran där de lovade att varken inhysa, hjälpa eller på något sätt ha samröre med snapphanarna och om en snapphane greps eller en svensk soldat blev skjuten i en socken skulle hela socknen bestraffas genom att böta 1000 riksdaler – dessutom skulle var tionde man genom lottning väljas ut och hängas. I Blekinge tvingades bönderna även lämna in alla sina vapen men i Skåne lyckades de förhandla sig till att få behålla dem, med förevändningen att de inte skulle kunna försvara sig mot snapphanarna utan vapen och under villkoret att de aldrig skulle använda vapnen mot en svensk. 

Byn Eneby

Lajvet Snapphaneland utspelar sig i den fiktiva byn Eneby som ligger i Osby socken, Östra Göinge i norra Skåne. Det här är ett av de områden som varit danskt fram till freden i Roskilde 1658 och som därefter tillhört Sverige. Några av byborna känner en stark tillhörighet till och har lojaliteter mot antingen svenska eller danska kronan – men många bryr sig egentligen inte alls om vilket land de tillhör utan vill bara att deras egen familj och gård ska ha det så bra som möjligt. Precis som många andra byar i norra Skåne ligger Eneby i skogen och är en ganska liten och trångbodd by. Förutom det dagliga arbetet på gårdarna med jordbruk och boskapsskötsel ägnar sig bönderna åt skogsbruk och andra bisysslor som hantverk, tjärbränning och kolning för att få in kontanta medel att kunna betala skatt med. 

Eneby består av sex gårdar. Några av dessa är stora gårdar som funnits i byn länge bestående av familjer i flera generationer och husfolk, medan andra är nybyggda och mindre. Sedan det skånska krigets utbrott 1675 har byn haft hård press på sig från såväl den svenska som danska staten som båda krävt lojalitet och ofta givit bönderna motstridiga order. Dessutom har Eneby angripits och plundrats av både svenska och danska soldater, vilket har tagit hårt på byn och dess invånare. Några gårdar har ändå klarat plundringarna relativt bra, men för vissa andra har det blivit allt svårare att sätta mat på borden och trots att det är många månader kvar oroar de sig för hur de ska klara vintern när deras förråd töms mycket fortare än de borde. Några har också släkt och vänner som tvingats till flykt ute i skogen och numera kallas snapphanar. Vissa anser att de bara är skurkar och inte ett dugg bättre än de plundrande soldaterna medan andra ser dem som modiga frihetskämpar och motståndsmän som de är beredda att gå långt för att hjälpa – eller kanske till och med ansluta sig till. Splittringarna inom byn är till vardags inga större problem och bönderna är generellt mer fokuserade på att samarbeta kring de olika gårdssysslorna än att gräla om politik, men nu när kriget kommer allt närmre är det svårt att känna sig lika nära sina grannar och vänner som förut.